Älskar våren, solen, lediga dagar... Lättnad. Glädje. Livslust. Frihet. Hopp. Samtidigt är det då det där längst inne får utrymme. Det är då det kommer så nära inpå. Saknaden. Sorgen. Längtan. Frustrationen. Maktlösheten. Tomheten. Hur ska man någonsin kunna fylla ett tomrum efter en syster? Vill man det? Inte jag. De säger att med tiden bleknar minnena, att med tiden läker såren. Om det skulle bli min verklighet skulle jag bli bedrövad. Saknaden gör ont, men jag vill inte vara utan den. En syster, min syster, min Linnéa. Jag vill aldrig vara utan.De säger: men livet går ju vidare
jag säger: livet fortsätter och jag måste lära mig att leva med det.
För mig är det inget avslutat kapitel. För mig är det något jag måste lära mig att leva med. Det tar tid. Konsten att fortsätta leva med saknaden i ena handen och livslusten i den andra är inte alltid helt enkel.
Längtan efter att krama om, att skratta, att dumma sig, att leva, att dansa - att göra det med Linnéa - är oerhört stark. Lever i alla fall i hoppet om att ses igen. Vad gör man utan hoppet i saknaden?
Rom. 5:1-5 ...lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte...
2 kommentarer:
http://runeberg.org/bibeln/45_05.html
När jag läser dina ord och det du skriver är det precis så som det är. Snart är det fem år sedan Linnéa lämnade oss och det så ofattbart, samtidigt som när jag tittar på Daniel och den svarta kostymen han hade på begravningen, inser jag att det gått några år.Sorgen ter sig på olika sätt för oss alla och man är på sätt och vis ensam i den, men smärtan kan man dela med andra så att den blir lättare att hantera. Vi saknar alla Linnéa och kommer alltid att göra det, även om livet fortsätter och vi vaknar till nya dagar som vi är tacksamma för. Det är detta liv vi har här och nu. kram från mamma
Skicka en kommentar